Världens längsta dag

Mäter tid i ronder, muggar med snabbkaffe, blöjbyten, orörd mat, smältande glass, suppar, prover, kontroller, brottstycken av information. Himlen grå tidigare och blå nu, obetydlig skillnad på ljuset i rum fyra. Världens längsta dag.

En ovanlig måndag

Slumrar med kläderna på. Bredvid ligger Agnes och sover i Landstingets bomullsskjorta. En slang med dropp sticker ut ur det rosa bandaget som virats runt hennes högerhand.

Nån annan stackars unge kräktes ute i korridoren för en stund sen, men nu är det lugnt på andra sidan dörren till rum fyra och jag hör bara Agnes lätta andetag, tillsammans med det regelbundna ljudet från lådan på droppställningen - som av en ovanligt tyst bläckstråleskrivare i färd med att skriva ut ett milslångt streck som svajar till lite längst upp på varje A4 som matas ut.

Innan jag somnar tänker jag att det är märkligt och fantastiskt att jag, som är rädd för att gå på rutinkoll hos tandläkaren, har en så modig och stark dotter som Agnes.

W

Under den gångna helgen har jag sett cirka 20 minuter vardera av Weekend, Wuthering Heights och Wicker Man. Fattas bara Willow då alltså.

Vet inte om det är Spotify eller TV-serietittande som gjort att jag inte har tålamod att titta på film. Kanske är det snarare det att jag börjar kolla efter elva på kvällen. Kanske.

Annars är jag förkyld. Har inte saknat att vara förkyld sen sist barnen gick på förskolan. Imorgon börjar jag jobba igen och av den anledningen är det väl läge att sova nu. *SNÖRVEL*

Några korthuggna meningar om inget särskilt

Raderar utkast till blogginlägg om: Blek kung, Stål, Apokalyps baby, A Visit From The Goon Squad, Alltings början. Nu har jag i alla fall fått sagt att jag läst några böcker. Om jag inte skriver klart direkt blir inläggen bara en till jobbig grej att göra på en lång lista. Lite full på två folköl. Semester. Saker som är fantastiska men som ingen vill läsa en till rad om och som jag därför inte skriver en till rad om: Dark Knight Rises och Girls.

Nörd, tönt, fjant

Sara Bergmark Elfgrens Sommar i P1-program var så fint att jag fick rysningar vid flera tillfällen, som när hon beskrev känslan av att se en Star Wars-film för första gången (det kanske säger mer om mig än sommarpratet i och för sig).

Själv har jag dock svårt för att kalla mig nörd. Kanske beror det på att jag fortfarande bär på för mycket självförakt för att kunna känna mig hemma med de positiva konnotationer som begreppet har nu.

Nä, jag är nog ingen nörd. Jag är en tönt och jag är en fjant. Jag känner mig som en tönt för att jag börjat läsa fantasy igen och jag är en fjant för att jag drar mig för att läsa fantasy offentligt, till exempel på tunnelbanan, och därigenom riskera att framstå som en tönt, vilket jag ju faktiskt är.

Egentligen vet jag ju att ingen, allra minst vilt främmande människor, bryr sig om vad jag läser på tunnelbanan. Om någon faktiskt tänker att jag är en tönt för att jag läser en bok med en reslig krigare och fult typsnitt på omslaget får dom väl tycka det. Det är mer att den här ryggmärgs- eller magkänslan av att jag gör något skämmigt sitter kvar. Kanske beror det på att jag inte riktigt gjort upp med mitt rollspels-, fantasy- och datorspels-förflutna förrän nu, att jag haft andra intressen som trängt ut dessa gamla intressen i periferin i många år.

Så här var det i alla fall fram tills för ett par veckor sen, när jag satt på tuben utan att läsa fantasy och la märke till att mannen mittemot mig satt och läste samma fantastiska fantasyroman som jag själv håller på med. Då önskade jag att jag också hade haft boken framme. Vi hade kunnat nicka till varandra i samförstånd, den propre mannen med det grå håret, det grå skägget och den grå kavajen och jag.

Precis när jag hade upptäckt vad han läste var det dags för oss båda att gå av tåget, men det var inte utan att jag kände mig stärkt i min identitet. Det var ett första steg till acceptera mina läsvanor. Dagens sommarprat var nästa stora steg och för det är jag tacksam.

På en buss någonstans i Sverige

Ersättningsbussen vänder vid Skaraborgs oljedepå/pizzeria/världsände och kör vidare i den mörkblå och blekorangea kvällen, förbi otaliga vidsträckta fält där det enda som verkar röra sig är vindkraftverkens rotorblad. Bladen snurrar i maklig takt medan de röda lysdioderna blinkar som pigga ögon på de loja kropparna.

Mina ögonlock sjunker och jag tänker på zombieapokalypser och sånt, efter att precis ha avslutat Monstro, en novell av Junot Diaz i The New Yorker där typ The Wackness (som jag i och för sig inte alls gillade) varvas med 28 dagar senare. Äh, inte de mest inspirerade jämförelserna men my mind is elsewhere, åkte precis förbi ett ställe som heter Tre Älgar.

Min röst

Ringer efter pizza. Hur lång tid tar det? "Tio minuter, fröken." Aha.

Det kunde varit värre. De kunde ha frågat om min mamma eller pappa var hemma, som en telefonförsäljare gjorde för ett par år sen. Han fick inget sålt.

3144

På lunchrasten idag läste jag de sista sidorna i Blek kung. Strax före lunch hade jag för ett ögonblick upplevt den hisnande känslan av att litteraturens verklighet och min var en och samma. Ögonblicket infann sig efter att jag slentrianmässigt ropat ut följande fråga till mina arbetskamrater: "Trettiett-förtifyror, vi slänger dom va?"

Måndag

Vab. Soffan. Köket. Regnet. Barnen är trötta, till och med för trötta för att bråka med varandra mer än vad som är absolut nödvändigt.

Vi sover efter lunch. Vi sover efter mellis. Barnen somnar sedan sent på kvällen och jag med dem.

Jag vaknar helt övertygad om att natten redan är förbi, drabbas av total förvirring och lätt panik, rusar upp ur sängen och ut i köket för att blanda välling och börja med allt det andra som måste göras på morgonen, kollar klockan: 22.30. Ok. Morgonrutinerna ersätts med allt det där som måste göras på kvällen: plocka, tömma diskmaskin... Nej. Så. Jävla. Trött. Orkar knappt borsta tänderna. Går och lägger mig igen. Somnar.

Ingen behöver läsa det här inlägget

Funderade ett tag på att renodla bloggen och bara skriva om litteratur. Efter den här morgonen känner jag dock att jag borde satsa på en annan nisch och driva en blogg om att lämna och hämta på förskolan. Kan det vara nåt?

Dramatik saknas i alla fall inte: hjärtskärande hejdån, tårar, svett och tandagnissel är vardagsmat när det ska lämnas och hämtas. Om inspirationen skulle sina, något som verkar osannolikt eftersom det är nåt nytt knas varje dag, kan jag ju alltid ta in gästbloggare. Marcus Birro. Pernilla Wahlgren. Arga kocken eller arga snickaren. Kändisföräldrar, eller kanske kändisarnas barnflickor, får breda ut sig över sin förskolelogistik? Kan detta rentav bli Sveriges bästa blogg för förskolelämnarnördar? Kanske blir det en papperstidning också vad det lider?

Metainlägg

Så här är det med min blogg. Högt och lågt i en salig blandning. Mest lågt.

Balsamvinäger

Alltså pajen jag åt idag till lunch. Eller snarare: det kilo ruccola toppat med en liten degbit som jag åt idag. Eller snarare: den simbassäng av balsamvinäger som garnerats med ett kilo ruccola och en liten degbit som jag åt idag. Den var en märklig lunch.

Anna von H på PSL

PSL har lagt upp den första av fem episoder om Anna von Hausswolffs arbete med sin nya skiva, som tydligen släpps 18 juli. Jag var tvungen att lyssna på Singing from the grave. Den håller. Fy vad bra den är. Fem gäss (som i "en blandning av gåshud och YES!") av fem möjliga.

Epic book win

Läste precis färdigt ett kapitel i "Blek kung" som höll på att suga läsmusten ur mig, låt oss säga att det var lite i åttiofemsidigaste laget för mig. Idag fick jag dock en anledning att läsa klart BK snart, jag vann nämligen Silvia Avallones "Stål" i en Bokhora-tävling! Signerat ex dessutom. MMM-HMM, AAA-HAA, vad säger ni nu då?! / Dat book hoe

Skitmorgon s03e11

Ah. Ännu en morgon, ännu en dominoeffekt av att sova bara lite för länge. Vägen till förskolan bara radar upp godbitar: Norsborg 10 min=mycket missnöjda, klättrande, gråtande och tjafsande barn på tunnelbanan, hamnar sen bakom tre linkande gubbar i rad.

Det värsta är att det inte går att skylla på någon annan, så jag muttrar och svär för mig själv, men vet innerst inne att det är faktumet att jag gick upp 10-15 min för sent som orsakat kaoset.

Jada jada

Måste Jadakiss göra "kråkskrattet" i alla låtar han gästar? Är det så att alla ba "om du ska vara med MÅSTE du göra kråkan, annars får du leta efter ett annat gig gubbe" eller är det snarare så att Jada själv är så taggad på sitt trademark att han bara kör och alla inblandade skruvar lite på sig när kråkan släpps lös? Sånt funderar jag på ibland.

Chromatics

*Promenerar längs Karlavägen med den här i lurarna och låtsas att mitt liv är filmiskt (verkligen inget ont om mitt liv, men särskilt filmiskt är det väl ändå inte)*

Fippel

Jag är extremt telefonfipplig och jag gillar det inte, så igår kväll tog jag bort twitter- och fb-apparna från min telefon. Jag har lite abstinens och kanske fipplar med mitt skägg mer än någonsin (får ta bort det också) MEN den här till synes triviala åtgärden har fått mig att må SÅ BRA. Nu sitter jag istället på tunnelbanan och läser "Blek kung" långsamt och andaktsfullt och känner mig lite nyfrälst, typ.

Gröna fingrar

Vad är motsatsen till gröna fingrar (langar upp en säck jord på köksbordet och petar ner några frön på måfå i krukorna, jord överallt)? Amen gu va fint mä lite malva ti sommarn. En espresso på det och dagen är gjord.

Vårn

Ah, våren. Sojakörv på grillen. Mitt barn cyklar för första gången på en riktig cykel och utbrister "Jag kan cykla!" Promenad genom ett sömnigt soligt Falun. Kärlek. Jag känner det. Snart, snart är tiden inne för min årliga Dazed & Confused-filmkväll.

Turnéanekdot

"Alla" är på Refuseds "hemliga" spelning. Av någon anledning kom jag att tänka på (achtung, anekdot!) när mitt band spelade i en liten stad i Norge med hardcorebandet Reduced. De var riktiga machokillar som tyckte att vi var bögiga. Arrangören var en svinig punk n' roll-gubbe vid namn Trond. Fredrik trodde att han hette Tornd (låter som ett nu metal-bandnamn). När vi fick in den stora vegopizzan vi skulle dela på i bandet vrålade han "EAT MEAT!!!" och tog sig, motsägelsefullt nog, en rejäl slice av den och slukade mellan sina rödvinsfrätta tänder.

Reduced liksom. Blev inte förvånad av att de inte släppte något lika epokgörande som "The shape of punk to come".

Erkältet

Ich bin krank. Erkältet (Skriver detta på högstadietyska för att inte bloggen ska bli för upprepande). Annars gör jag precis det som förväntas av en sån som mig: tittar på Mad Men, "livspusslar", ironiserar över att "livspussla", såna saker.

Rollspel

Detta har hänt: jag är förkyld. För kyld. Jag läser fantasy, "Svavelvinter" av Erik Granström. Sååå bra. Den är alltså första delen i en serie baserad på en rollspelsäventyrskampanj jag spelat i mina tonår. När jag slutade läsa fantasy och hålla på med rollspel och sånt skulle jag ha gnäggskrattat åt tanken att det en dag kunde kännas nästan lite kreddigt att komma ut som trve rollspelsnörd.

Läs förresten fina "Maskerad" av Andres Stoopendaal om du är intresserad av att undersöka sambandet mellan rollspel och hipstermarkörer.

Blogg schmogg

Herreguuu vilka långa inlägg jag skrev i min gamla blogg för tre år sen. Herreguuu vilka inga blogginlägg jag skriver nu för tiden.

Tuna

Jag tycker att det är kallt, eller snarare att det blåser kallt, men det skiter väl Agnes i, hon vill aldrig sluta gunga.

Fram och tillbaka gungar hon i en maklig, sövande, fart medan den först så ödsliga lekparken befolkas av ett gäng barn med mammor. Det blåser och jag snappar upp några ord från samtalet vid de andra gungorna. Något om overaller och sen någonting om skolan och integrationspolitik.

När Agnes till slut gungat klart snubblar hon runt på den hårda och ojämna sanden en stund innan vi går hem till hennes farmor och farfar och äter en tidig lunch.

Om en vecka ska Agnes börja förskolan och jag tänker att vi borde gått till lekparken och gungat oftare. Läst fler böcker. Besökt badhus. Jag vet inte. Det blir bra. Det måste det bli. Det ser vi till att det blir.

Kan inte sova s12e13

Svårt att somna, svårt att vakna, svårt med vinter, svårt med mörker, svårt att vara konstruktiv, svårt att vara positiv, svårt att vara sitt bästa jag eller ens en skärva av det ibland.

2012:1

Jag har rakat av mig 2011-skägget. Nåt ska man väl göra för att känna sig 2012-fräsch. I övrigt är jag lite rädd för 2012. Det kanske är bra. Inte vet jag.