Nörd, tönt, fjant

Sara Bergmark Elfgrens Sommar i P1-program var så fint att jag fick rysningar vid flera tillfällen, som när hon beskrev känslan av att se en Star Wars-film för första gången (det kanske säger mer om mig än sommarpratet i och för sig).

Själv har jag dock svårt för att kalla mig nörd. Kanske beror det på att jag fortfarande bär på för mycket självförakt för att kunna känna mig hemma med de positiva konnotationer som begreppet har nu.

Nä, jag är nog ingen nörd. Jag är en tönt och jag är en fjant. Jag känner mig som en tönt för att jag börjat läsa fantasy igen och jag är en fjant för att jag drar mig för att läsa fantasy offentligt, till exempel på tunnelbanan, och därigenom riskera att framstå som en tönt, vilket jag ju faktiskt är.

Egentligen vet jag ju att ingen, allra minst vilt främmande människor, bryr sig om vad jag läser på tunnelbanan. Om någon faktiskt tänker att jag är en tönt för att jag läser en bok med en reslig krigare och fult typsnitt på omslaget får dom väl tycka det. Det är mer att den här ryggmärgs- eller magkänslan av att jag gör något skämmigt sitter kvar. Kanske beror det på att jag inte riktigt gjort upp med mitt rollspels-, fantasy- och datorspels-förflutna förrän nu, att jag haft andra intressen som trängt ut dessa gamla intressen i periferin i många år.

Så här var det i alla fall fram tills för ett par veckor sen, när jag satt på tuben utan att läsa fantasy och la märke till att mannen mittemot mig satt och läste samma fantastiska fantasyroman som jag själv håller på med. Då önskade jag att jag också hade haft boken framme. Vi hade kunnat nicka till varandra i samförstånd, den propre mannen med det grå håret, det grå skägget och den grå kavajen och jag.

Precis när jag hade upptäckt vad han läste var det dags för oss båda att gå av tåget, men det var inte utan att jag kände mig stärkt i min identitet. Det var ett första steg till acceptera mina läsvanor. Dagens sommarprat var nästa stora steg och för det är jag tacksam.