Nöjesfält

När Djurgårdsfärjan puttrar iväg mot Slussen känns det som att sommarens sista dag precis är på väg att förvandlas till höstens första kväll. Egentligen är luften fortfarande somrigt kvav, så kanske är det något med att se Gröna Lunds karuseller och byggnader mot himlens rödblå skymningsljus som försätter mig i den melankoliska sinnesstämning som brukar känneteckna höstens intåg.

Vad är det egentligen med nöjesfält som så starkt signalerar vemod?

Ray Bradburys roman "Oktoberfolket" ("Something wicked this way comes") utspelar sig i en liten stad som får besök av ett ambulerande tivoli. Rimligtvis borde invånarna i staden ana oråd redan när de ser föreståndaren, en suspekt typ med det lagom demoniska namnet Mr. Dark, men de lockas ändå till det mystiska och magiska tivolit som visar sig vara fullt av löften om att förbättra deras sorgliga småstadsliv - till ett mycket högt pris, som brukligt är i sådana här historier. Protagonisterna är två pojkar i gränslandet mellan barndom och ungdom som blir tvungna att konfrontera ondskan som korrumperar deras tidigare så idylliska hem. Romanen filmatiserades 1983 - en film som jag åtminstone gillade när jag såg den på TV för en herrans massa år sen.



I "Lost boys" är nöjesfältet den lilla stadens centrum. Det är också tillhåll och jaktmark för vampyrerna som titeln refererar till - de evigt unga och fördömda.



I "Big" besöker en tolvårig pojke ett nöjesfält och hittar där en maskin som uppfyller hans önskan om att bli vuxen - något som självklart inte är så oproblematiskt som han hoppats.



Populärkulturen kryllar av historier som de ovanstående, där nöjesfältet får vara skådeplats för moralismer om övergångar mellan barndomen, ungdomen och vuxenvärlden. Nöjesfältet är en statisk men gränslös värld, för ett barn full av löften om nöjen som aldrig tycks upphöra. Om vuxenvärlden är skrämmande vill dessa berättelser lära oss att tanken på en evig ungdom och ett liv med bara nöjen är minst lika skrämmande. När man är barn ska man vara barn och sen kan man inte undvika att bli vuxen. Allt är i sin ordning.

Kanske är det att som vuxen genomskåda alla löften, att se rakt genom illusionen, som så smärtsamt tydligt sätter ens eget åldrande och förlorade ungdom i fokus. Att se oglamorösa inslag som skräphögar och bakdörrar till karuseller lika tydligt som allt som blinkar och snurrar förföriskt. Att lägga märke till svetten i säsongsarbetarnas pannor när de stressat snurrar ihop sin miljonte sockervadd. Att gå förbi ett gäng vakter som eskorterar någon som är för full ut från området. Att kryssa med barnvagnen mellan alla sockerstinna och slutkörda barn.

Samtidigt ser jag förtjusningen i Toves ögon, hur de spärras upp i förundran när hon och Emilia flyger fram i en elefant eller snurrar runt i en gigantisk kaffekopp, och det blir omöjligt att vara helt blasé och likgiltig inför nöjesfältets dragningskraft.

Fredag

Idag var Tove ledig från förskolan, som hade planeringsdag. Vid frukostbordet förklarade hon för mig att mamma är en svart häst, pappa en blå häst, Tove en blå häst och Agnes en gul häst. Lite orättvist att Emilia fick coolaste färgen, men det är sånt man får ta.

När Emilia tagit sig till jobbet efter sju sorger och åtta bedrövelser kom fina Alex på besök. Vi drack kaffe, åt kråjjsant (jag skämtade om detta uttal ungefär fem gånger) och pratade om ditten och datten. Snart kom även fina Emma och slöt sig till fikahänget.

Det dröjde inte länge förrän Tove kom upp i varv och ville visa upp alla sina leksaker och bjuda på sniglar och glass. Alex och Emma agerade lekledare på ett mycket fördelaktigt sätt. Så jäkla trevligt!

På kvällen gjorde vi vegburgare och kollade på film med Tove. Nyss läste jag några sidor i "Idioten". Bara 40 sidor kvar nu. Jag har verkligen läst den rekordlångsamt. Längtar efter något lättläst. Nästa bok i läshögen är "Klanerna i Palos Verdes" av Joy Nicholson. Sen ska jag läsa om en eller ett par av Lloyd Alexanders böcker i serien om Taran och landet Prydain.

Standardinlägg 1A

Man har precis hunnit bädda, ladda diskmaskinen, plocka upp diverse nappar, Pippidockor och fjärrkontroller. Hällt upp kaffe. Stoppat in en snus. Vevat igång stenåldersdatorn. Man sätter sig ner vid datorn, smuttar på kaffet och ska precis till att gå in i zuper blog mode när...

Nä? Inget hände, jag börjar väl skriv... BUUUUUÄÄÄHHHHHHH!!!!!!!!!

Där! Agnes i sängen/vagnen. Vill äta/krypa/klättra/ramla och slå sig minst var femte minut. Ok. Vi kör igen.

Installationer

Det är på tiden att jag kör en liten retrospektiv webbutställning av Toves installationer. När jag ser dem uppställda bredvid varandra på det här sättet tycker jag mig kunna skönja en utveckling: från tematisk konsekvens i de två tidigare verken till ett mer experimentellt och sökande uttryck i den senaste installationen.

Grannar

Ikväll var det äntligen dags för Tove att sova i sin egen säng, i sitt eget rum, för första gången sedan vi flyttade. På dagen hade Emilia förberett genom att sätta upp en ny fin sänghimmel över hennes säng, och efter att ha röjt loss lite med Lobo (Den Enorma Mjukdjursvargen) verkade Tove ovanligt nog inställd på att sova.

Jag satt bredvid sängen på en liten pall och sjöng lågt och falskt för Tove, när lugnet plötsligt bröts av att en boll ihärdigt studsades på våningen ovanför. Istället för att bli irriterad över att processen att få Tove att somna försvårades blev jag nyfiken. Vem studsar en boll så sent på kvällen? Ett barn? En vuxen som borde veta bättre?

Jag kom att tänka på grannen ovanför mig i min lilla lägenhet i Eskilstuna. Tidigt varje morgon väcktes jag av ett taktfast dunkande i taket och jag kunde inte för mitt liv förstå vad grannen gjorde som framkallade det där ljudet. Först när jag bott där i mer än ett år fick jag av en tillfällighet reda på vad han gjorde av en vän som hyrt min lägenhet innan mig. Grannen gick upp varje morgon och hoppade hopprep. Självklart.

Snart upphörde studsandet. Tove la sig till rätta och jag tänkte på hur lite jag egentligen vet om alla mina grannar och deras liv - att vi bor så nära inpå varandra, men ändå i helt egna och slutna mikrokosmos. Kanske var det känslan av höst i luften och mörkret ute som sen fick mig att tänka på videon till Massive Attacks "Protection", tillsammans med det faktum att den på ett så briljant sätt illustrerar tanken om och känslan av små slutna världar alldeles intill varandra.

Tove somnade i alla fall så småningom, innesluten i en trygg värld av himmelstyg.

Paris

Idag har jag lyssnat på Niggas in Paris:



...och tittat på katter i Paris:

Höstmusik

I Break Horses - Hearts from Bella Union on Vimeo.

Föräldraledighet

Snart ska jag vara föräldraledig. Eftersom det är min andra gång vet jag med all säkerhet att det kommer att bli intensivt och tufft, men mest av allt en helt ovärderlig möjlighet att lära känna Agnes.

När jag var hemma med Tove började jag på allvar lära mig att vara förälder. Inte i meningen "att vara den universellt perfekta föräldern", snarare genom att bli bättre på att förhålla mig till min egen osäkerhet inför föräldrarollen och genom att inse att det var Tove och mig själv jag skulle utgå ifrån, istället för att ständigt jämföra mig med andra föräldrar och omvärldens förväntningar. Tyvärr kommer det nog dröja länge tills jag helt kan undvika att ängsligt jämföra mitt föräldraskap med andras, men inför "ledighet" nummer två känner jag mig i alla fall coolare än sist - åtminstone tillräckligt för att inte bli alldeles svettig inför tanken att gå till öppna förskolan med Agnes.

Oavsett hur trygg jag känner mig som förälder blir jag alltid lite nervös inför omställningar i livet. Kanske är det därför jag plötsligt börjat oroa mig för en massa världsliga ting som inte har så mycket med föräldraledigheten att göra överhuvudtaget. Frågor som snurrar i skallen: Hur ska det bli med pengar sen då? Kommer jag någonsin få ett fast jobb? Går det i så fall att kombinera med att vara med mina barn så mycket som jag vill? osv yada yada gnöl gnöl.

Dumt. När jag nu har flera månader avsatta till att helt och hållet ägna mig åt mitt barn ska jag väl för bövelen också se till att koncentrera mig på mitt barn och inte grotta ner mig i de trökigare aspekterna av livet. Så kom jag på en bra sak. Om den här föräldraledigheten blir det minsta lik den förra kommer jag inte ha tid att oroa mig för sådana saker! Ty att vara föräldraledig är att få sin världsuppfattning obönhörligt fasthållet i ett järngrepp av Nuet.