Nöjesfält

När Djurgårdsfärjan puttrar iväg mot Slussen känns det som att sommarens sista dag precis är på väg att förvandlas till höstens första kväll. Egentligen är luften fortfarande somrigt kvav, så kanske är det något med att se Gröna Lunds karuseller och byggnader mot himlens rödblå skymningsljus som försätter mig i den melankoliska sinnesstämning som brukar känneteckna höstens intåg.

Vad är det egentligen med nöjesfält som så starkt signalerar vemod?

Ray Bradburys roman "Oktoberfolket" ("Something wicked this way comes") utspelar sig i en liten stad som får besök av ett ambulerande tivoli. Rimligtvis borde invånarna i staden ana oråd redan när de ser föreståndaren, en suspekt typ med det lagom demoniska namnet Mr. Dark, men de lockas ändå till det mystiska och magiska tivolit som visar sig vara fullt av löften om att förbättra deras sorgliga småstadsliv - till ett mycket högt pris, som brukligt är i sådana här historier. Protagonisterna är två pojkar i gränslandet mellan barndom och ungdom som blir tvungna att konfrontera ondskan som korrumperar deras tidigare så idylliska hem. Romanen filmatiserades 1983 - en film som jag åtminstone gillade när jag såg den på TV för en herrans massa år sen.



I "Lost boys" är nöjesfältet den lilla stadens centrum. Det är också tillhåll och jaktmark för vampyrerna som titeln refererar till - de evigt unga och fördömda.



I "Big" besöker en tolvårig pojke ett nöjesfält och hittar där en maskin som uppfyller hans önskan om att bli vuxen - något som självklart inte är så oproblematiskt som han hoppats.



Populärkulturen kryllar av historier som de ovanstående, där nöjesfältet får vara skådeplats för moralismer om övergångar mellan barndomen, ungdomen och vuxenvärlden. Nöjesfältet är en statisk men gränslös värld, för ett barn full av löften om nöjen som aldrig tycks upphöra. Om vuxenvärlden är skrämmande vill dessa berättelser lära oss att tanken på en evig ungdom och ett liv med bara nöjen är minst lika skrämmande. När man är barn ska man vara barn och sen kan man inte undvika att bli vuxen. Allt är i sin ordning.

Kanske är det att som vuxen genomskåda alla löften, att se rakt genom illusionen, som så smärtsamt tydligt sätter ens eget åldrande och förlorade ungdom i fokus. Att se oglamorösa inslag som skräphögar och bakdörrar till karuseller lika tydligt som allt som blinkar och snurrar förföriskt. Att lägga märke till svetten i säsongsarbetarnas pannor när de stressat snurrar ihop sin miljonte sockervadd. Att gå förbi ett gäng vakter som eskorterar någon som är för full ut från området. Att kryssa med barnvagnen mellan alla sockerstinna och slutkörda barn.

Samtidigt ser jag förtjusningen i Toves ögon, hur de spärras upp i förundran när hon och Emilia flyger fram i en elefant eller snurrar runt i en gigantisk kaffekopp, och det blir omöjligt att vara helt blasé och likgiltig inför nöjesfältets dragningskraft.