2011

När Emilia och jag väntade Agnes utbrast jag i ett svagt ögonblick att jag inte skulle kunna gå ut igen förrän jag var 30! The horror!

Ett år går så fort nuförtiden. Nu är jag 30. Agnes fyllde nyss ett och har börjat gå med vingliga steg. Jag fattar inte riktigt vad som hände. Någon gång under alla tvär- och tunnelbaneresor för att lämna och hämta Tove, besök på öppna förskolan, barnvagnspromenader, nätter med avbruten sömn, förkylningar och magvirus blev hon så goddarn STOR.

Både jag och Emilia har haft ett hektiskt år och ibland känns allt som ett enda stort tragglande, men när vi väl kan stanna upp för några ögonblicks reflektion inser vi att vi faktiskt rör oss framåt och inte alls står och stampar på samma ställe (ok, förlåt för oinspirerade metaforer, JAG BARA KÖR).

För att bevisa för mig själv att jag fortfarande "hänger med" i "svängen" började jag göra en lista över årets bästa låtar till det här årssammanfattande inlägget, men insåg snabbt att den innehöll precis samma låtar som alla andras såna listor. Jag har i alla fall mest lyssnat på Destroyer. "Kaputt" (ORKA länka till Spotify) har hängt med hela året för att den var vackrast, mest poetisk, bäst.

Hepp hepp, avslutar med några bra böcker jag läst i år:
"Freedom" av Jonathan Franzen.
"Fula Edith" av Josefin Hinders (från 2010 i och för sig).
"Salome" av Mara Lee.
"The picture of Dorian Gray" av Oscar Wilde (absolut inte från i år).

Söv mig

Internet har tagit slut, dött en långsam död, och inga grannar har Rammstein-fest, men jag kan fortfarande inte sova bara för att jag MÅSTE gå upp jättetidigt imorgon och få iväg Tove till förskolan och sen komma i tid till jobbintervju och sen hinna hem och hämta Agnes för att ta henne till BVC för ettårskontroll.

Mina barn

Tänkte att jag skulle inleda detta med något lite putslustigt men det kändes fan ovärdigt. Det enda jag egentligen vill säga är att jag älskar mina barn så fruktansvärt mycket att det gör ont i hjärtat ibland, att jag alltid vill att de ska vara glada och lyckliga och att jag går sönder lite inuti varje gång de är ledsna.

Inlägg för inläggandets skull

Jag hade tänkt skriva något om senaste delen i bröderna Hernandez "Love and Rockets" (närmare bestämt "New Stories #4), som jag läste i måndags. Ville också skriva om Yuck-spelningen som jag och Fredrik såg på Debaser Slussen i tisdags, samt om senaste avsnittet av "Walking Dead" och första avsnittet av TV-serien "Terra Nova" som jag sett i veckan. Planerade även att blogga om "Nalle Puh - nya äventyr i sjumilaskogen" som Tove fick se på bio idag med sin kompis Ivan. Kom fram till att jag inte orkar skriva tillräckligt mycket eller väl om någonting av allt detta för att det ska bli mer än vad det här inlägget blev: en uppräkning av veckans kulturkonsumtion. Är det alltså här jag hamnat, metainlägg om uteblivna inlägg? Som NP skulle ha sagt: Oh bother.

PJ Harvey och en massa minnen

19.50 i fredags kom jag och Emilia fram till S:t Eriksplan. Kön till Filadelfiakyrkan sträckte sig en bra bit längs Rörstrandsgatan. När vi stod i höstkylan och väntade kom minnesbilder från en annan tillvaro till mig: alla gånger jag gled in på 7-11 för att köpa snus på väg hem från utekvällar. Eftermiddagen när jag och David skulle köpa burgare på grillen och killen i kassan frågade vad vi vegetarianer egentligen grillar på sommaren, "Grillar ni ros eller?" (Ros? Is that the best you can do?). Dagen Snook stod utanför Raw med en stor kartong. Känslan av att vara lite trasig i ett kvarter jag inbillade mig var proppfullt av pittoreska Birkastanspar med charmerande barn, dyra chokladkakor och fina viner. Record Hunter, Vurma, Nostalgipalatset, pizzerior med enorma pizzor. Jennifers lägenhet med stora fönster ut mot vattnet och Stockholmsnatten.

När vi kom in i kyrkan var det dags att rusa genom en helt annan minnesallé: mitt liv med Polly Jean. Jag minns: första gången jag såg videon till "Down By The Water" på MTV (med ögon som tefat). Första gången jag såg videon till "A Perfect Day Elise" på MTV (med själen i gungning). Otaliga lyssningar på "To Bring You My Love" och "Is This Desire?" hemma hos Pelle. När Pelle riffade med till "Long Snake Moan". En intervju i en Slitz-tidning från 1995. PJ Harvey på Hultsfred 2005, en konsert från vilken jag minns henne som väldigt utlevande när det i själva verket säkert var jag som var väldigt utlevande.

PJ Harvey sa ingenting alls mellan låtarna och jag gillar det, gillar att jag inte vet mycket om henne som privatperson alls (förutom att hon varit tillsammans med Nick Cave), gillar att hon har integritet, till skillnad från exempelvis Nick Cave som gör en turné där han drar unkna "manligt och kvinnligt"-vitsar mellan halvtaffliga tolkningar av sin låtkatalog.

Ljudet var grötigt och nyanserna försvann ofta. Harvey spelade jättemycket från "Let England Shake", som är en fantastisk men lite torr skiva. Kände mig trökig som blev mest peppad på "Down By The Water" och "C'mon Billy". Dock: klart det var skitbra.

Efter konserten tog jag och Emilia ett par öl på Indigo och nickade med till shuffle-rock tillsammans med Kerstin och hennes kompis Kristin. Alla var trötta så det blev nån timme av parents on the loose-ing och sen hem.

Sen redogörelse för helgen

Fredag: Lämnade över Tove och Agnes till mina föräldrar. Checkade in på Hotell Rival. Förfest på hotellrummet med skumpa, sen Traktor och El-Sd på Debaser, överallt favoritmänniskor.

Lördag: Fyllde 30. Bakis. Fick fina presenter av Emilia. Sov. Åt frukost. Sov. Snabb munch (middag/lunch) med Mats och Emma. Efter det litet firande i overklig lägenhet, plötsligt befann jag mig i en Klas Östergren-roman? Sov lite till. Klockan 22 hyrde vi Pirates of the Carr... Car... ja, den, fjärde delen i serien och köpte med mat från grillen. Som väntat var filmen inte alls bra. Sov gott.

Söndag: Saknade Tove och Agnes jätteJÄTTEmycket. Gick längs Hornsgatan och lyssnade på "Song for America":

"Winter, spring, summer and fall,
Animals crawl, towards death's embrace.
Winter, spring, summer, fall,
Punks kick a ball in the morning, on a Sunday, just wasted in the rain!"

Höst.

Fin helg med gott slut när vi kom hem till många långa kramar med Tove och Agnes.

Dålig dag

Vissa dagar är det otroligt kul att vara föräldraledig, som igår när det blev pappagängshäng på öppna förskolan och Agnes . Tyvärr varvas de lyckade dagarna med dagar när jag hamnar ur synk redan på morgonen och precis allt går snett efter det. Idag var en sån dag. Nu orkar jag inte älta det mer efter att ha gjort det för mig själv hela dagen. Nya tag imorgon!

Mer snor

Nu är förkylningen förbi andra generationen och inne på Deep Space Nine. Igår blandades snorigheten och det onda i halsen (exorcist-vibbar på den formuleringen) med snusabstinensdepression. Det var helt enkelt en förjävlig dag. Idag är det fortfarande snorigt, men den värsta abstinensen har lagt sig. Med den försvann också det dåliga humöret. Det är svårt att deppa när Agnes lallar och ler mest hela tiden och Tove tokdansar till denna.

Tidningar

Igår skrev jag om ledaren i senaste numret av Cinema. Då tänkte jag att numret bara var högst en eller ett par veckor gammalt, men idag när jag kom hem från förskolehämtning hade det redan kommit ett nytt nummer i brevlådan! Jag hinner knappt läsa alla tidningar innan det dimper ner nya, särskilt eftersom jag har tvångstankar som gör att jag måste läsa en tidning från pärm till pärm innan jag är färdig med den.

Idag hade vi även fått nya Bon och Elle. Den sistnämnda tror jag inte att varken jag eller Emilia vet riktigt klart vem av oss det är som prempar på? Bon tycker jag har varit konstant bra sen jag började läsa den igen för ett par år sen. Flera av Sveriges bästa skribenter som medarbetare, intressanta reportage och sjukt snygg fast inte på ett äckligt sätt. Tycker också att den känns mindre skitnödig än förr, men kanske är det snarare jag som blivit mer pretentiös och mottaglig för skitnödigheten?

Barn och film

Kunde verkligen relatera till Elin Larssons ledare i senaste numret av Cinema, där hon funderar över barns tv- och filmkonsumtion och vad som är en ok nivå av tv- och filmtittande. De senaste veckorna när Tove har varit hemma sjuk har vi tittat på en hel del film. Jag tror verkligen inte att all film och tv per definition är skadlig för barn och tycker att det verkar finnas mycket som utvecklar Toves fantasi snarare än passiviserar henne. Ändå gnager det nästan alltid lite på samvetet när jag slänger på en film och sedan inte kan engagera mig så mycket i hennes upplevelse av den. Känner mig som tv-pappan nummer ett.

Det bästa med Larssons ledare var dock att den inspirerade mig till att visa "Min granne Totoro", som jag bara sett delar av tidigare, för Tove. Vilken fantastisk film! Vilken sense of wonder (är medveten om att jag lånar begrepp från annan genre nu)! Perfekt tempo, poetisk och vacker men lite knasrolig också. Tove ville att hela familjen skulle få följa med "Kattenbussen" efteråt.

Crossover

Jag gillar att karaktärerna i Toves olika böcker har börjat interagera. Ikväll när vi läste "Ingrid träffar djuren" (av Katerina Janouch och Mervi Lindman) sa Tove att Albin, från Ulf Löfgrens böcker, får låna Ingrids leksaksbuss och mjukdjursgroda. Sjyst! Då kanske Agnes kan få låna nån av "dina" grejer nån gång?

Pushin strollerz

Det är inte alla tankar som är lämpliga att dela med allmänheten. Jag tror att den här är ett gränsfall, men som en annan impulsstyrd alfahanne nyligen proklamerade: "jag bara kör".

Idag när jag svepte över tunnelbaneperrongen med syskonvagnen funderade jag på varför ingen, så vitt jag vet, har gjort en raplåt om att gå med sin barnvagn? Jag kom snabbt på svaret: att det anses vara ocoolt kvinnogöra och inte kvalar in som tillräckligt gangsta, men det hör inte riktigt hit, för tankarna hade redan snurrat iväg och landat i låten "Pushin strollerz".

Jag tänker mig nåt i stil med "Front Back" av T.I. eller "Still Tippin" av Mike Jones, fast den choppade och screwade rösten säger "Pushin strollerz, pu-pu pu-pushin strollerz"... och det är ungefär så långt jag kommit. Kan tänka mig nån rad om att man rullar på feta 24's också men det kanske inte känns tillräckligt autentiskt?

Hur som helst, jag bjuder på refrängkonceptet. Den som känner sig manad att uppvärdera barnvagnspromenaden genom att göra låten har min fulla tillåtelse. Varsågod, yo!

Darlings dör

Skrotade precis ett halvfärdigt inlägg med en inte helt oansenlig mängd text och ännu mer tankearbete bakom. Jag ville så gärna få till det, men det blev helt enkelt för krystat. För kvantitetsbloggandets skull måste jag ändå haspla ur mig nåt, så voilà: istället för att läsa om den speciella dynamik som uppstår när två ytligt bekanta kollegor träffas på tunnelbanan får ni detta metainlägg. Kul va?

Höst och sjukdom

För tre veckor sedan började min föräldraledighet. Första veckan hade Tove vattkoppor. Andra veckan hade Agnes vattkoppor. Efter några sjukdomsfria dagar blev Tove förkyld. Sen blev Agnes förkyld. Sen blev jag förkyld. Sen blev Emilia förkyld. Jag är, för att uttrycka det milt, lite trött på att löka runt i ett sjukdomssunkigt hem i väntan på att vardagen ska komma igång igen. Vill inte riktigt inse att det här ÄR vardagen med småbarn under hösten och vintern.

Höstmusik #2

Ny fin video till "Savage night at the opera" från Destroyers fantastiska skiva "Kaputt":

Destroyer - Savage Night at the Opera from Merge Records on Vimeo.

Nöjesfält

När Djurgårdsfärjan puttrar iväg mot Slussen känns det som att sommarens sista dag precis är på väg att förvandlas till höstens första kväll. Egentligen är luften fortfarande somrigt kvav, så kanske är det något med att se Gröna Lunds karuseller och byggnader mot himlens rödblå skymningsljus som försätter mig i den melankoliska sinnesstämning som brukar känneteckna höstens intåg.

Vad är det egentligen med nöjesfält som så starkt signalerar vemod?

Ray Bradburys roman "Oktoberfolket" ("Something wicked this way comes") utspelar sig i en liten stad som får besök av ett ambulerande tivoli. Rimligtvis borde invånarna i staden ana oråd redan när de ser föreståndaren, en suspekt typ med det lagom demoniska namnet Mr. Dark, men de lockas ändå till det mystiska och magiska tivolit som visar sig vara fullt av löften om att förbättra deras sorgliga småstadsliv - till ett mycket högt pris, som brukligt är i sådana här historier. Protagonisterna är två pojkar i gränslandet mellan barndom och ungdom som blir tvungna att konfrontera ondskan som korrumperar deras tidigare så idylliska hem. Romanen filmatiserades 1983 - en film som jag åtminstone gillade när jag såg den på TV för en herrans massa år sen.



I "Lost boys" är nöjesfältet den lilla stadens centrum. Det är också tillhåll och jaktmark för vampyrerna som titeln refererar till - de evigt unga och fördömda.



I "Big" besöker en tolvårig pojke ett nöjesfält och hittar där en maskin som uppfyller hans önskan om att bli vuxen - något som självklart inte är så oproblematiskt som han hoppats.



Populärkulturen kryllar av historier som de ovanstående, där nöjesfältet får vara skådeplats för moralismer om övergångar mellan barndomen, ungdomen och vuxenvärlden. Nöjesfältet är en statisk men gränslös värld, för ett barn full av löften om nöjen som aldrig tycks upphöra. Om vuxenvärlden är skrämmande vill dessa berättelser lära oss att tanken på en evig ungdom och ett liv med bara nöjen är minst lika skrämmande. När man är barn ska man vara barn och sen kan man inte undvika att bli vuxen. Allt är i sin ordning.

Kanske är det att som vuxen genomskåda alla löften, att se rakt genom illusionen, som så smärtsamt tydligt sätter ens eget åldrande och förlorade ungdom i fokus. Att se oglamorösa inslag som skräphögar och bakdörrar till karuseller lika tydligt som allt som blinkar och snurrar förföriskt. Att lägga märke till svetten i säsongsarbetarnas pannor när de stressat snurrar ihop sin miljonte sockervadd. Att gå förbi ett gäng vakter som eskorterar någon som är för full ut från området. Att kryssa med barnvagnen mellan alla sockerstinna och slutkörda barn.

Samtidigt ser jag förtjusningen i Toves ögon, hur de spärras upp i förundran när hon och Emilia flyger fram i en elefant eller snurrar runt i en gigantisk kaffekopp, och det blir omöjligt att vara helt blasé och likgiltig inför nöjesfältets dragningskraft.

Fredag

Idag var Tove ledig från förskolan, som hade planeringsdag. Vid frukostbordet förklarade hon för mig att mamma är en svart häst, pappa en blå häst, Tove en blå häst och Agnes en gul häst. Lite orättvist att Emilia fick coolaste färgen, men det är sånt man får ta.

När Emilia tagit sig till jobbet efter sju sorger och åtta bedrövelser kom fina Alex på besök. Vi drack kaffe, åt kråjjsant (jag skämtade om detta uttal ungefär fem gånger) och pratade om ditten och datten. Snart kom även fina Emma och slöt sig till fikahänget.

Det dröjde inte länge förrän Tove kom upp i varv och ville visa upp alla sina leksaker och bjuda på sniglar och glass. Alex och Emma agerade lekledare på ett mycket fördelaktigt sätt. Så jäkla trevligt!

På kvällen gjorde vi vegburgare och kollade på film med Tove. Nyss läste jag några sidor i "Idioten". Bara 40 sidor kvar nu. Jag har verkligen läst den rekordlångsamt. Längtar efter något lättläst. Nästa bok i läshögen är "Klanerna i Palos Verdes" av Joy Nicholson. Sen ska jag läsa om en eller ett par av Lloyd Alexanders böcker i serien om Taran och landet Prydain.

Standardinlägg 1A

Man har precis hunnit bädda, ladda diskmaskinen, plocka upp diverse nappar, Pippidockor och fjärrkontroller. Hällt upp kaffe. Stoppat in en snus. Vevat igång stenåldersdatorn. Man sätter sig ner vid datorn, smuttar på kaffet och ska precis till att gå in i zuper blog mode när...

Nä? Inget hände, jag börjar väl skriv... BUUUUUÄÄÄHHHHHHH!!!!!!!!!

Där! Agnes i sängen/vagnen. Vill äta/krypa/klättra/ramla och slå sig minst var femte minut. Ok. Vi kör igen.

Installationer

Det är på tiden att jag kör en liten retrospektiv webbutställning av Toves installationer. När jag ser dem uppställda bredvid varandra på det här sättet tycker jag mig kunna skönja en utveckling: från tematisk konsekvens i de två tidigare verken till ett mer experimentellt och sökande uttryck i den senaste installationen.

Grannar

Ikväll var det äntligen dags för Tove att sova i sin egen säng, i sitt eget rum, för första gången sedan vi flyttade. På dagen hade Emilia förberett genom att sätta upp en ny fin sänghimmel över hennes säng, och efter att ha röjt loss lite med Lobo (Den Enorma Mjukdjursvargen) verkade Tove ovanligt nog inställd på att sova.

Jag satt bredvid sängen på en liten pall och sjöng lågt och falskt för Tove, när lugnet plötsligt bröts av att en boll ihärdigt studsades på våningen ovanför. Istället för att bli irriterad över att processen att få Tove att somna försvårades blev jag nyfiken. Vem studsar en boll så sent på kvällen? Ett barn? En vuxen som borde veta bättre?

Jag kom att tänka på grannen ovanför mig i min lilla lägenhet i Eskilstuna. Tidigt varje morgon väcktes jag av ett taktfast dunkande i taket och jag kunde inte för mitt liv förstå vad grannen gjorde som framkallade det där ljudet. Först när jag bott där i mer än ett år fick jag av en tillfällighet reda på vad han gjorde av en vän som hyrt min lägenhet innan mig. Grannen gick upp varje morgon och hoppade hopprep. Självklart.

Snart upphörde studsandet. Tove la sig till rätta och jag tänkte på hur lite jag egentligen vet om alla mina grannar och deras liv - att vi bor så nära inpå varandra, men ändå i helt egna och slutna mikrokosmos. Kanske var det känslan av höst i luften och mörkret ute som sen fick mig att tänka på videon till Massive Attacks "Protection", tillsammans med det faktum att den på ett så briljant sätt illustrerar tanken om och känslan av små slutna världar alldeles intill varandra.

Tove somnade i alla fall så småningom, innesluten i en trygg värld av himmelstyg.

Paris

Idag har jag lyssnat på Niggas in Paris:



...och tittat på katter i Paris:

Höstmusik

I Break Horses - Hearts from Bella Union on Vimeo.

Föräldraledighet

Snart ska jag vara föräldraledig. Eftersom det är min andra gång vet jag med all säkerhet att det kommer att bli intensivt och tufft, men mest av allt en helt ovärderlig möjlighet att lära känna Agnes.

När jag var hemma med Tove började jag på allvar lära mig att vara förälder. Inte i meningen "att vara den universellt perfekta föräldern", snarare genom att bli bättre på att förhålla mig till min egen osäkerhet inför föräldrarollen och genom att inse att det var Tove och mig själv jag skulle utgå ifrån, istället för att ständigt jämföra mig med andra föräldrar och omvärldens förväntningar. Tyvärr kommer det nog dröja länge tills jag helt kan undvika att ängsligt jämföra mitt föräldraskap med andras, men inför "ledighet" nummer två känner jag mig i alla fall coolare än sist - åtminstone tillräckligt för att inte bli alldeles svettig inför tanken att gå till öppna förskolan med Agnes.

Oavsett hur trygg jag känner mig som förälder blir jag alltid lite nervös inför omställningar i livet. Kanske är det därför jag plötsligt börjat oroa mig för en massa världsliga ting som inte har så mycket med föräldraledigheten att göra överhuvudtaget. Frågor som snurrar i skallen: Hur ska det bli med pengar sen då? Kommer jag någonsin få ett fast jobb? Går det i så fall att kombinera med att vara med mina barn så mycket som jag vill? osv yada yada gnöl gnöl.

Dumt. När jag nu har flera månader avsatta till att helt och hållet ägna mig åt mitt barn ska jag väl för bövelen också se till att koncentrera mig på mitt barn och inte grotta ner mig i de trökigare aspekterna av livet. Så kom jag på en bra sak. Om den här föräldraledigheten blir det minsta lik den förra kommer jag inte ha tid att oroa mig för sådana saker! Ty att vara föräldraledig är att få sin världsuppfattning obönhörligt fasthållet i ett järngrepp av Nuet.

Söndag

De spelar perfekt söndagssoul på Stadsmissionen och jag hittar ett nummer av Bild och Bubbla med en Pierre Christin-intervju. Tove får en påse leksaksbilar och en Mulle Meck-bok om bilar.

Vi möter upp Anna och Frank och fikar på Waynes, där de spelar samma dåliga Rihanna-låt fyra gånger.

Läser Pippi för Tove när hon ska sova och hon lägger sig med fötterna på huvudkudden precis som Pippi. Sen söver hon mig i vanlig ordning med list och ihärdighet.

Leker med tanken att beställa böcker från Kulturbutik och råkar få ihop en satanisk beställning på 666 kr som jag inte genomför (Vertigos volym med Lovecrafts samlade noveller, Amanda Svenssons "Välkommen till världen", Lina Neidestams "Maran" och Dmitry Gluchovskijs "Metro 2033" i pocket).

Någonstans i overkligheten

Tunnelbanan är nästan öde trots att klockan är strax efter åtta en tisdagsmorgon. Väl framme på Östermalm kan jag ovanligt nog gå både framåt och bakåt och i sidled utan att riskera kollisioner med kontorssvidade stressmänniskor.

Upp ur underjorden. "Easter" av Patti Smith i trasiga iPhonelurar. Det är något med Stureplan... en skevhet, som ljusfiltret i den där drömscenen i en film när tittaren precis börjar inse att allt är lite för perfekt och när som helst kommer att urarta i en förvriden mardröm och jag kan inte avgöra om det är Stockholm som är lamslaget eller om det är jag som plötsligt tappat styrfart, nollställts. Staden är spöklik. Saknar sitt sammanhang.

Tankarna vandrar till andra små och stora förskjutningar i min verklighet. Som att jag var på bröllop i helgen och i och med det har varit på fler bröllop i år än under resten av min sammanlagda livstid.

Plötsligt är det jag och min generation som utgör den där vuxenvärlden som jag totalt oförstående brukade betrakta med mina syskon och mina föräldrars vänners barn när vi följde med på fest och lekte tills det var jättesent (dvs. ganska tidigt på kvällen) och vi var jättetrötta, medan de vuxna bara satt och pratade vid ett bord hela kvällen. Det måste vara JÄTTETRÅÅÅKIGT att bara sitta och prata sådär flera timmar utan att röra sig ur fläcken?

Nu är det vi som sitter där och vuxenpratar och vuxenskämtar, håller tal och skålar och bidrar till vuxensorlet som med jämna mellanrum punkteras av skrik, skratt och gnäll från bebisar och småbarn.

Det mest märkliga är att jag aldrig riktigt märkte hur det ena övergick till det andra förrän i efterhand, och inte ens nu kommer insikten mer än som blixtsnabba glimtar där jag kan se mig själv utifrån och slås av det absurda i att jag är helt införstådd med vuxenritualerna, trots att det inte känns som så länge sedan de var omöjliga för mig att avkoda. Jag med min dåliga hållning, mina pinsamma bildningsluckor och min oförmåga att laga punkteringar kan väl inte vara vuxen?

Femte bloggen gillt

Det här blir min femte blogg på drygt två år. Efter att ha övergett mitt första blogspot-konto för att ägna mig åt tillfälliga avstickare på Wordpress och Tumblr har jag insett att det inte är otillräckliga publiceringsverktyg som varit problemet, snarare min dåliga vana att radera allt och börja på nytt så fort jag stöter på minsta motgång i skrivandet. Nu har jag efter allt velande bestämt mig för att sluta cirkeln genom att återvända till blogspot. Jag hoppas att denna symboliskt laddade gest ska hjälpa mig att hålla mig till en och samma blogg i såväl med- som motgång.

När jag nu när ambitionen att blogga "på riktigt" tänkte jag att det kan vara på sin plats att för första gången också bjuda på en presentation av mig själv. I min ovilja att bli avslöjad som en förutsägbar person skrev jag först många långa stycken pretentiöst dravel om bland annat min uppväxt och hur jag brukade sitta och drömma om andra världar på Krokodilstenen bredvid E20. Sen skämdes jag så mycket att jag istället ska försöka skriva en presentation som är raka motsatsen (torrt redovisande, men någorlunda saklig):

Jag heter Daniel och fyller 30 år i höst, men är ännu fri från kriskänningar relaterade till denna födelsedag. Jag är del av en familj som förutom mig består av min fru Emilia (som för övrigt bloggar på My blognest) och mina barn Tove, två år, och Agnes, sju månader. De tre är mitt liv och för dem hyser jag känslor vars magnitud gör dem omöjliga att koka ner till korta och klatschiga meningar.

Jag är född i Eskilstuna och växte upp i ett radhusområde i stadens utkant med mina föräldrar, min storebror och min lillasyster. Kanske är det faktumet att jag för några år sedan tog mina ihopsamlade strökurser och utbildade mig till bibliotekarie som får mig att efterhandskonstruera uppväxten, men när jag nu ser tillbaka på den tycker jag att den mer än något annat präglades av litteratur. Jag läste och skrev ständigt. Varje vecka gick jag förväntansfullt till bokbussen för att låna högvis med seriealbum och science fiction-romaner. När det inte var nog ägnade jag mig åt andra nördigheter som rollspel och Amiga 500.

Litteraturintresset och nördysslorna trängdes under högstadiet och gymnasiet successivt undan av att jag började spela i band, lyssna på musik och läsa musikjournalistik med samma frenesi som jag tidigare hade slukat genrelitteratur. Jag glömde bort att jag ville bli författare och tänkte istället att jag skulle försörja mig på att antingen skriva om eller spela musik.

Efter gymnasiet hade jag först tänkt åka till London, men trivdes rätt bra med att livet puttrade på i Eskilstuna med högskolestudier utan någon riktning, punkturnéer, timjobb på olika gruppboenden och ölhäng i Rothoffsparken. Några år gick tills jag en dag plötsligt insåg att min tillvaro helt tyst höll på att mynna ut i absolut ingenting, en oinspirerande och glädjelös lunk. Jag fick panik. Det blev plötsligt livsviktigt att något annat än det som jag gjorde varje dag måste hända. Det var inte nödvändigtvis en "karriär" som jag saknade, utan överhuvudtaget något som kunde få mig att utmana mig själv igen.

Jag sökte in till biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala och Journalisthögskolan i Stockholm och flyttade till Stockholm. Till journalistutbildningen blev det bara en reservplats men jag kom in på BoI-utbildningen och började pendla till Uppsala.

Att bo i Stockholm medförde givetvis inte att vardagen på en gång blev guldkantad och rosenskimrande, men efter en period av det tragglande som det innebär att vänja sig vid en ny miljö kände jag mig i alla fall i högsta grad levande igen.

Jag träffade Emilia och blev kär och det var (och är fortfarande) helt självklart och otvunget och kul. Jag fick min examen, började jobba och förstod att jag kunde vara bibliotekarie utan att ha varken bekväma tofflor eller läderbyxor och att jag dessutom kunde vara tusen andra saker samtidigt.

Sen fick vi Tove och Agnes och jag skämdes för att jag hade varit orolig för att känna mig begränsad, när livet trots (eller tack vare) ökat behov av minutiös planering faktiskt kändes mer öppet och fullt av möjligheter än det någonsin gjort tidigare.

Parallellt med de här livsomstörtande händelserna kom också lusten att skriva tillbaka till mig, först smygande, sen starkare än någonsin förr. Det dög inte längre att bara tänka att "en dag, någon gång framöver ska jag, eventuellt, skriva lite". Därav: den här bloggen, som ett sätt att rivstarta skrivandet, en blogg som säkert kommer att handla lika mycket om det till synes mest obetydliga som det livsavgörande.

Okej... Jag märker nu att den här presentationen blev minst lika högtravande som den förra. Men nu är jag i alla fall igång!