Kunde verkligen relatera till Elin Larssons ledare i senaste numret av Cinema, där hon funderar över barns tv- och filmkonsumtion och vad som är en ok nivå av tv- och filmtittande. De senaste veckorna när Tove har varit hemma sjuk har vi tittat på en hel del film. Jag tror verkligen inte att all film och tv per definition är skadlig för barn och tycker att det verkar finnas mycket som utvecklar Toves fantasi snarare än passiviserar henne. Ändå gnager det nästan alltid lite på samvetet när jag slänger på en film och sedan inte kan engagera mig så mycket i hennes upplevelse av den. Känner mig som tv-pappan nummer ett.
Det bästa med Larssons ledare var dock att den inspirerade mig till att visa "Min granne Totoro", som jag bara sett delar av tidigare, för Tove. Vilken fantastisk film! Vilken sense of wonder (är medveten om att jag lånar begrepp från annan genre nu)! Perfekt tempo, poetisk och vacker men lite knasrolig också. Tove ville att hela familjen skulle få följa med "Kattenbussen" efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar