De spelar perfekt söndagssoul på Stadsmissionen och jag hittar ett nummer av Bild och Bubbla med en Pierre Christin-intervju. Tove får en påse leksaksbilar och en Mulle Meck-bok om bilar.
Vi möter upp Anna och Frank och fikar på Waynes, där de spelar samma dåliga Rihanna-låt fyra gånger.
Läser Pippi för Tove när hon ska sova och hon lägger sig med fötterna på huvudkudden precis som Pippi. Sen söver hon mig i vanlig ordning med list och ihärdighet.
Leker med tanken att beställa böcker från Kulturbutik och råkar få ihop en satanisk beställning på 666 kr som jag inte genomför (Vertigos volym med Lovecrafts samlade noveller, Amanda Svenssons "Välkommen till världen", Lina Neidestams "Maran" och Dmitry Gluchovskijs "Metro 2033" i pocket).
söndag 31 juli 2011
tisdag 26 juli 2011
Någonstans i overkligheten
Tunnelbanan är nästan öde trots att klockan är strax efter åtta en tisdagsmorgon. Väl framme på Östermalm kan jag ovanligt nog gå både framåt och bakåt och i sidled utan att riskera kollisioner med kontorssvidade stressmänniskor.
Upp ur underjorden. "Easter" av Patti Smith i trasiga iPhonelurar. Det är något med Stureplan... en skevhet, som ljusfiltret i den där drömscenen i en film när tittaren precis börjar inse att allt är lite för perfekt och när som helst kommer att urarta i en förvriden mardröm och jag kan inte avgöra om det är Stockholm som är lamslaget eller om det är jag som plötsligt tappat styrfart, nollställts. Staden är spöklik. Saknar sitt sammanhang.
Tankarna vandrar till andra små och stora förskjutningar i min verklighet. Som att jag var på bröllop i helgen och i och med det har varit på fler bröllop i år än under resten av min sammanlagda livstid.
Plötsligt är det jag och min generation som utgör den där vuxenvärlden som jag totalt oförstående brukade betrakta med mina syskon och mina föräldrars vänners barn när vi följde med på fest och lekte tills det var jättesent (dvs. ganska tidigt på kvällen) och vi var jättetrötta, medan de vuxna bara satt och pratade vid ett bord hela kvällen. Det måste vara JÄTTETRÅÅÅKIGT att bara sitta och prata sådär flera timmar utan att röra sig ur fläcken?
Nu är det vi som sitter där och vuxenpratar och vuxenskämtar, håller tal och skålar och bidrar till vuxensorlet som med jämna mellanrum punkteras av skrik, skratt och gnäll från bebisar och småbarn.
Det mest märkliga är att jag aldrig riktigt märkte hur det ena övergick till det andra förrän i efterhand, och inte ens nu kommer insikten mer än som blixtsnabba glimtar där jag kan se mig själv utifrån och slås av det absurda i att jag är helt införstådd med vuxenritualerna, trots att det inte känns som så länge sedan de var omöjliga för mig att avkoda. Jag med min dåliga hållning, mina pinsamma bildningsluckor och min oförmåga att laga punkteringar kan väl inte vara vuxen?
Upp ur underjorden. "Easter" av Patti Smith i trasiga iPhonelurar. Det är något med Stureplan... en skevhet, som ljusfiltret i den där drömscenen i en film när tittaren precis börjar inse att allt är lite för perfekt och när som helst kommer att urarta i en förvriden mardröm och jag kan inte avgöra om det är Stockholm som är lamslaget eller om det är jag som plötsligt tappat styrfart, nollställts. Staden är spöklik. Saknar sitt sammanhang.
Tankarna vandrar till andra små och stora förskjutningar i min verklighet. Som att jag var på bröllop i helgen och i och med det har varit på fler bröllop i år än under resten av min sammanlagda livstid.
Plötsligt är det jag och min generation som utgör den där vuxenvärlden som jag totalt oförstående brukade betrakta med mina syskon och mina föräldrars vänners barn när vi följde med på fest och lekte tills det var jättesent (dvs. ganska tidigt på kvällen) och vi var jättetrötta, medan de vuxna bara satt och pratade vid ett bord hela kvällen. Det måste vara JÄTTETRÅÅÅKIGT att bara sitta och prata sådär flera timmar utan att röra sig ur fläcken?
Nu är det vi som sitter där och vuxenpratar och vuxenskämtar, håller tal och skålar och bidrar till vuxensorlet som med jämna mellanrum punkteras av skrik, skratt och gnäll från bebisar och småbarn.
Det mest märkliga är att jag aldrig riktigt märkte hur det ena övergick till det andra förrän i efterhand, och inte ens nu kommer insikten mer än som blixtsnabba glimtar där jag kan se mig själv utifrån och slås av det absurda i att jag är helt införstådd med vuxenritualerna, trots att det inte känns som så länge sedan de var omöjliga för mig att avkoda. Jag med min dåliga hållning, mina pinsamma bildningsluckor och min oförmåga att laga punkteringar kan väl inte vara vuxen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)