Det här blir min femte blogg på drygt två år. Efter att ha övergett mitt första blogspot-konto för att ägna mig åt tillfälliga avstickare på Wordpress och Tumblr har jag insett att det inte är otillräckliga publiceringsverktyg som varit problemet, snarare min dåliga vana att radera allt och börja på nytt så fort jag stöter på minsta motgång i skrivandet. Nu har jag efter allt velande bestämt mig för att sluta cirkeln genom att återvända till blogspot. Jag hoppas att denna symboliskt laddade gest ska hjälpa mig att hålla mig till en och samma blogg i såväl med- som motgång.
När jag nu när ambitionen att blogga "på riktigt" tänkte jag att det kan vara på sin plats att för första gången också bjuda på en presentation av mig själv. I min ovilja att bli avslöjad som en förutsägbar person skrev jag först många långa stycken pretentiöst dravel om bland annat min uppväxt och hur jag brukade sitta och drömma om andra världar på Krokodilstenen bredvid E20. Sen skämdes jag så mycket att jag istället ska försöka skriva en presentation som är raka motsatsen (torrt redovisande, men någorlunda saklig):
Jag heter Daniel och fyller 30 år i höst, men är ännu fri från kriskänningar relaterade till denna födelsedag. Jag är del av en familj som förutom mig består av min fru Emilia (som för övrigt bloggar på My blognest) och mina barn Tove, två år, och Agnes, sju månader. De tre är mitt liv och för dem hyser jag känslor vars magnitud gör dem omöjliga att koka ner till korta och klatschiga meningar.
Jag är född i Eskilstuna och växte upp i ett radhusområde i stadens utkant med mina föräldrar, min storebror och min lillasyster. Kanske är det faktumet att jag för några år sedan tog mina ihopsamlade strökurser och utbildade mig till bibliotekarie som får mig att efterhandskonstruera uppväxten, men när jag nu ser tillbaka på den tycker jag att den mer än något annat präglades av litteratur. Jag läste och skrev ständigt. Varje vecka gick jag förväntansfullt till bokbussen för att låna högvis med seriealbum och science fiction-romaner. När det inte var nog ägnade jag mig åt andra nördigheter som rollspel och Amiga 500.
Litteraturintresset och nördysslorna trängdes under högstadiet och gymnasiet successivt undan av att jag började spela i band, lyssna på musik och läsa musikjournalistik med samma frenesi som jag tidigare hade slukat genrelitteratur. Jag glömde bort att jag ville bli författare och tänkte istället att jag skulle försörja mig på att antingen skriva om eller spela musik.
Efter gymnasiet hade jag först tänkt åka till London, men trivdes rätt bra med att livet puttrade på i Eskilstuna med högskolestudier utan någon riktning, punkturnéer, timjobb på olika gruppboenden och ölhäng i Rothoffsparken. Några år gick tills jag en dag plötsligt insåg att min tillvaro helt tyst höll på att mynna ut i absolut ingenting, en oinspirerande och glädjelös lunk. Jag fick panik. Det blev plötsligt livsviktigt att något annat än det som jag gjorde varje dag måste hända. Det var inte nödvändigtvis en "karriär" som jag saknade, utan överhuvudtaget något som kunde få mig att utmana mig själv igen.
Jag sökte in till biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala och Journalisthögskolan i Stockholm och flyttade till Stockholm. Till journalistutbildningen blev det bara en reservplats men jag kom in på BoI-utbildningen och började pendla till Uppsala.
Att bo i Stockholm medförde givetvis inte att vardagen på en gång blev guldkantad och rosenskimrande, men efter en period av det tragglande som det innebär att vänja sig vid en ny miljö kände jag mig i alla fall i högsta grad levande igen.
Jag träffade Emilia och blev kär och det var (och är fortfarande) helt självklart och otvunget och kul. Jag fick min examen, började jobba och förstod att jag kunde vara bibliotekarie utan att ha varken bekväma tofflor eller läderbyxor och att jag dessutom kunde vara tusen andra saker samtidigt.
Sen fick vi Tove och Agnes och jag skämdes för att jag hade varit orolig för att känna mig begränsad, när livet trots (eller tack vare) ökat behov av minutiös planering faktiskt kändes mer öppet och fullt av möjligheter än det någonsin gjort tidigare.
Parallellt med de här livsomstörtande händelserna kom också lusten att skriva tillbaka till mig, först smygande, sen starkare än någonsin förr. Det dög inte längre att bara tänka att "en dag, någon gång framöver ska jag, eventuellt, skriva lite". Därav: den här bloggen, som ett sätt att rivstarta skrivandet, en blogg som säkert kommer att handla lika mycket om det till synes mest obetydliga som det livsavgörande.
Okej... Jag märker nu att den här presentationen blev minst lika högtravande som den förra. Men nu är jag i alla fall igång!
