Världens längsta dag

Mäter tid i ronder, muggar med snabbkaffe, blöjbyten, orörd mat, smältande glass, suppar, prover, kontroller, brottstycken av information. Himlen grå tidigare och blå nu, obetydlig skillnad på ljuset i rum fyra. Världens längsta dag.

En ovanlig måndag

Slumrar med kläderna på. Bredvid ligger Agnes och sover i Landstingets bomullsskjorta. En slang med dropp sticker ut ur det rosa bandaget som virats runt hennes högerhand.

Nån annan stackars unge kräktes ute i korridoren för en stund sen, men nu är det lugnt på andra sidan dörren till rum fyra och jag hör bara Agnes lätta andetag, tillsammans med det regelbundna ljudet från lådan på droppställningen - som av en ovanligt tyst bläckstråleskrivare i färd med att skriva ut ett milslångt streck som svajar till lite längst upp på varje A4 som matas ut.

Innan jag somnar tänker jag att det är märkligt och fantastiskt att jag, som är rädd för att gå på rutinkoll hos tandläkaren, har en så modig och stark dotter som Agnes.

W

Under den gångna helgen har jag sett cirka 20 minuter vardera av Weekend, Wuthering Heights och Wicker Man. Fattas bara Willow då alltså.

Vet inte om det är Spotify eller TV-serietittande som gjort att jag inte har tålamod att titta på film. Kanske är det snarare det att jag börjar kolla efter elva på kvällen. Kanske.

Annars är jag förkyld. Har inte saknat att vara förkyld sen sist barnen gick på förskolan. Imorgon börjar jag jobba igen och av den anledningen är det väl läge att sova nu. *SNÖRVEL*

Några korthuggna meningar om inget särskilt

Raderar utkast till blogginlägg om: Blek kung, Stål, Apokalyps baby, A Visit From The Goon Squad, Alltings början. Nu har jag i alla fall fått sagt att jag läst några böcker. Om jag inte skriver klart direkt blir inläggen bara en till jobbig grej att göra på en lång lista. Lite full på två folköl. Semester. Saker som är fantastiska men som ingen vill läsa en till rad om och som jag därför inte skriver en till rad om: Dark Knight Rises och Girls.

Nörd, tönt, fjant

Sara Bergmark Elfgrens Sommar i P1-program var så fint att jag fick rysningar vid flera tillfällen, som när hon beskrev känslan av att se en Star Wars-film för första gången (det kanske säger mer om mig än sommarpratet i och för sig).

Själv har jag dock svårt för att kalla mig nörd. Kanske beror det på att jag fortfarande bär på för mycket självförakt för att kunna känna mig hemma med de positiva konnotationer som begreppet har nu.

Nä, jag är nog ingen nörd. Jag är en tönt och jag är en fjant. Jag känner mig som en tönt för att jag börjat läsa fantasy igen och jag är en fjant för att jag drar mig för att läsa fantasy offentligt, till exempel på tunnelbanan, och därigenom riskera att framstå som en tönt, vilket jag ju faktiskt är.

Egentligen vet jag ju att ingen, allra minst vilt främmande människor, bryr sig om vad jag läser på tunnelbanan. Om någon faktiskt tänker att jag är en tönt för att jag läser en bok med en reslig krigare och fult typsnitt på omslaget får dom väl tycka det. Det är mer att den här ryggmärgs- eller magkänslan av att jag gör något skämmigt sitter kvar. Kanske beror det på att jag inte riktigt gjort upp med mitt rollspels-, fantasy- och datorspels-förflutna förrän nu, att jag haft andra intressen som trängt ut dessa gamla intressen i periferin i många år.

Så här var det i alla fall fram tills för ett par veckor sen, när jag satt på tuben utan att läsa fantasy och la märke till att mannen mittemot mig satt och läste samma fantastiska fantasyroman som jag själv håller på med. Då önskade jag att jag också hade haft boken framme. Vi hade kunnat nicka till varandra i samförstånd, den propre mannen med det grå håret, det grå skägget och den grå kavajen och jag.

Precis när jag hade upptäckt vad han läste var det dags för oss båda att gå av tåget, men det var inte utan att jag kände mig stärkt i min identitet. Det var ett första steg till acceptera mina läsvanor. Dagens sommarprat var nästa stora steg och för det är jag tacksam.

På en buss någonstans i Sverige

Ersättningsbussen vänder vid Skaraborgs oljedepå/pizzeria/världsände och kör vidare i den mörkblå och blekorangea kvällen, förbi otaliga vidsträckta fält där det enda som verkar röra sig är vindkraftverkens rotorblad. Bladen snurrar i maklig takt medan de röda lysdioderna blinkar som pigga ögon på de loja kropparna.

Mina ögonlock sjunker och jag tänker på zombieapokalypser och sånt, efter att precis ha avslutat Monstro, en novell av Junot Diaz i The New Yorker där typ The Wackness (som jag i och för sig inte alls gillade) varvas med 28 dagar senare. Äh, inte de mest inspirerade jämförelserna men my mind is elsewhere, åkte precis förbi ett ställe som heter Tre Älgar.

Min röst

Ringer efter pizza. Hur lång tid tar det? "Tio minuter, fröken." Aha.

Det kunde varit värre. De kunde ha frågat om min mamma eller pappa var hemma, som en telefonförsäljare gjorde för ett par år sen. Han fick inget sålt.