På en buss någonstans i Sverige

Ersättningsbussen vänder vid Skaraborgs oljedepå/pizzeria/världsände och kör vidare i den mörkblå och blekorangea kvällen, förbi otaliga vidsträckta fält där det enda som verkar röra sig är vindkraftverkens rotorblad. Bladen snurrar i maklig takt medan de röda lysdioderna blinkar som pigga ögon på de loja kropparna.

Mina ögonlock sjunker och jag tänker på zombieapokalypser och sånt, efter att precis ha avslutat Monstro, en novell av Junot Diaz i The New Yorker där typ The Wackness (som jag i och för sig inte alls gillade) varvas med 28 dagar senare. Äh, inte de mest inspirerade jämförelserna men my mind is elsewhere, åkte precis förbi ett ställe som heter Tre Älgar.

Barn och film

Kunde verkligen relatera till Elin Larssons ledare i senaste numret av Cinema, där hon funderar över barns tv- och filmkonsumtion och vad som är en ok nivå av tv- och filmtittande. De senaste veckorna när Tove har varit hemma sjuk har vi tittat på en hel del film. Jag tror verkligen inte att all film och tv per definition är skadlig för barn och tycker att det verkar finnas mycket som utvecklar Toves fantasi snarare än passiviserar henne. Ändå gnager det nästan alltid lite på samvetet när jag slänger på en film och sedan inte kan engagera mig så mycket i hennes upplevelse av den. Känner mig som tv-pappan nummer ett.

Det bästa med Larssons ledare var dock att den inspirerade mig till att visa "Min granne Totoro", som jag bara sett delar av tidigare, för Tove. Vilken fantastisk film! Vilken sense of wonder (är medveten om att jag lånar begrepp från annan genre nu)! Perfekt tempo, poetisk och vacker men lite knasrolig också. Tove ville att hela familjen skulle få följa med "Kattenbussen" efteråt.