PJ Harvey och en massa minnen

19.50 i fredags kom jag och Emilia fram till S:t Eriksplan. Kön till Filadelfiakyrkan sträckte sig en bra bit längs Rörstrandsgatan. När vi stod i höstkylan och väntade kom minnesbilder från en annan tillvaro till mig: alla gånger jag gled in på 7-11 för att köpa snus på väg hem från utekvällar. Eftermiddagen när jag och David skulle köpa burgare på grillen och killen i kassan frågade vad vi vegetarianer egentligen grillar på sommaren, "Grillar ni ros eller?" (Ros? Is that the best you can do?). Dagen Snook stod utanför Raw med en stor kartong. Känslan av att vara lite trasig i ett kvarter jag inbillade mig var proppfullt av pittoreska Birkastanspar med charmerande barn, dyra chokladkakor och fina viner. Record Hunter, Vurma, Nostalgipalatset, pizzerior med enorma pizzor. Jennifers lägenhet med stora fönster ut mot vattnet och Stockholmsnatten.

När vi kom in i kyrkan var det dags att rusa genom en helt annan minnesallé: mitt liv med Polly Jean. Jag minns: första gången jag såg videon till "Down By The Water" på MTV (med ögon som tefat). Första gången jag såg videon till "A Perfect Day Elise" på MTV (med själen i gungning). Otaliga lyssningar på "To Bring You My Love" och "Is This Desire?" hemma hos Pelle. När Pelle riffade med till "Long Snake Moan". En intervju i en Slitz-tidning från 1995. PJ Harvey på Hultsfred 2005, en konsert från vilken jag minns henne som väldigt utlevande när det i själva verket säkert var jag som var väldigt utlevande.

PJ Harvey sa ingenting alls mellan låtarna och jag gillar det, gillar att jag inte vet mycket om henne som privatperson alls (förutom att hon varit tillsammans med Nick Cave), gillar att hon har integritet, till skillnad från exempelvis Nick Cave som gör en turné där han drar unkna "manligt och kvinnligt"-vitsar mellan halvtaffliga tolkningar av sin låtkatalog.

Ljudet var grötigt och nyanserna försvann ofta. Harvey spelade jättemycket från "Let England Shake", som är en fantastisk men lite torr skiva. Kände mig trökig som blev mest peppad på "Down By The Water" och "C'mon Billy". Dock: klart det var skitbra.

Efter konserten tog jag och Emilia ett par öl på Indigo och nickade med till shuffle-rock tillsammans med Kerstin och hennes kompis Kristin. Alla var trötta så det blev nån timme av parents on the loose-ing och sen hem.