Snart ska jag vara föräldraledig. Eftersom det är min andra gång vet jag med all säkerhet att det kommer att bli intensivt och tufft, men mest av allt en helt ovärderlig möjlighet att lära känna Agnes.
När jag var hemma med Tove började jag på allvar lära mig att vara förälder. Inte i meningen "att vara den universellt perfekta föräldern", snarare genom att bli bättre på att förhålla mig till min egen osäkerhet inför föräldrarollen och genom att inse att det var Tove och mig själv jag skulle utgå ifrån, istället för att ständigt jämföra mig med andra föräldrar och omvärldens förväntningar. Tyvärr kommer det nog dröja länge tills jag helt kan undvika att ängsligt jämföra mitt föräldraskap med andras, men inför "ledighet" nummer två känner jag mig i alla fall coolare än sist - åtminstone tillräckligt för att inte bli alldeles svettig inför tanken att gå till öppna förskolan med Agnes.
Oavsett hur trygg jag känner mig som förälder blir jag alltid lite nervös inför omställningar i livet. Kanske är det därför jag plötsligt börjat oroa mig för en massa världsliga ting som inte har så mycket med föräldraledigheten att göra överhuvudtaget. Frågor som snurrar i skallen: Hur ska det bli med pengar sen då? Kommer jag någonsin få ett fast jobb? Går det i så fall att kombinera med att vara med mina barn så mycket som jag vill? osv yada yada gnöl gnöl.
Dumt. När jag nu har flera månader avsatta till att helt och hållet ägna mig åt mitt barn ska jag väl för bövelen också se till att koncentrera mig på mitt barn och inte grotta ner mig i de trökigare aspekterna av livet. Så kom jag på en bra sak. Om den här föräldraledigheten blir det minsta lik den förra kommer jag inte ha tid att oroa mig för sådana saker! Ty att vara föräldraledig är att få sin världsuppfattning obönhörligt fasthållet i ett järngrepp av Nuet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar