3144

På lunchrasten idag läste jag de sista sidorna i Blek kung. Strax före lunch hade jag för ett ögonblick upplevt den hisnande känslan av att litteraturens verklighet och min var en och samma. Ögonblicket infann sig efter att jag slentrianmässigt ropat ut följande fråga till mina arbetskamrater: "Trettiett-förtifyror, vi slänger dom va?"